Stafettnovell – Skräckhistoria

Den här berättelsen har deltagarna i Pennan glöder skrivit tillsammans. Alla har fått skriva en bit innan pappret skickats vidare till nästa, och så vidare. Temat för den här berättelsen är skräck.

 

Jag och mina kusiner kör kurragömma. Vi gömmer oss och Tilda räknar, det kommer en skrikande gubbe som skriker:
– Vem har varit i min trädgård!
Han var jättearg. Då hade visst min kusin råkat gå in på gubbens trädgård. Gubben var bara en meter bort från mig och min kusin, som hade en kniv.
Han tog fram den och viftade den mot mannen. Han sa:
– Om du kommer närmare så kommer jag till att använda den. Om du gör något mot någon av mina vänner så ska jag göra dig till köttfärs.
– Jag är inte rädd för en snorunge som dig!
Men när min kusin skulle sätta kniven i gubben så försvann han, helt spårlöst så var han borta. Vi började bli oroliga, tänk om han kommer tillbaka och försöker döda oss! Jag kände en iskall hand på min axel och när jag vände mig om så var det gubben med en motorsåg i handen. Hans öga hängde ut ur ögonhålan och han hade inga tänder. Hans hud var på väg att lossna från benen. Han drog i snöret och motorsågen mullrade våldsamt. Sedan tystnade den. Han försökte igen. Samma process upprepades.
– Ha! Ingen bensin! Jag skrattade honom i ansiktet.
Vad hände då? Gissa.
Jo, motorsågen satte igång.
Mannen skrattade ondskefullt. Vi sprang iväg. Vi sprang så snabbt vi kunde. Tilda ramlade på en stubbe och stukade benet.
– Rädda dig själv, kom igen, spring för ditt liv!
Jag sprang allt vad jag orkade. Jag hörde mannens ondskefulla skratt som kom närmare mig. När jag nästan var framme vid min stuga ramlade jag och slog i benet och handen. Benet värkte och jag kunde inte resa mig. Handen var nog bruten. Mannens ondskefulla skratt närmade sig.
– Det här ska du få ångra …
Jag kollade skräckslaget på honom. Det här var nog slutet. Jag måste ha svimmar för när jag vaknade var jag någon helt annanstans. Det såg ut som en källare, alldeles mörk och fuktig. Jag försökte röra mig framåt men min fot var fastkedjad i väggen. Plötsligt öppnades en dörr. Det stod en mörk gestalt i dörren.
– Vem är du? undrade jag. Vad vill du mig?
– Jag är din värsta mardröm, sa gestalten och drog igång motorsågen.

David?

– Yo NYC!

– Yo David!

– Vem är David?

– Ehh… du!

– Nej mitt namn är Daviid med 2 st I!

– Va? Vem?

– Du sa att du hette Daviid med 2 st I!

– Nej, jag heter Daaviid med 2 st I och 2 st A!

– Okej.. Daaviid med 2 st I och 2 st A!

– Men jag sa ju att jag hette Daavviid med 2 st I, 2 st A och 2 st V!

– Okej, Daavviid med 2 st I, 2 st A och 2 st V!

– Nej, 2 st I, 2 st A, 2 st V och 4 st D, 2 i början och 2 i slutet!

– Okej Ddaavviidd med 2 st I, 2 st A, 2 st V och 4 st D, 2 i början och 2 i slutet!

– Nej….

– Ahh, nu orkar jag inte mer, nu går jag….

Skrivövning från 14/4 2014

Av Elin Fehrman

Skrivövning 17 mars

Jag har precis slutat skolan och är nu på väg hem. I skolan känner jag mig ensam, ingen pratar med mig, ingen sitter bredvid mig i matsalen och lärarna väljer aldrig mig när jag räcker upp handen. Alla går in i mig utan att säga förlåt och de stänger dörren innan jag hinner gå igenom. Jag känner mig väldigt ensam och ingen verkar ens märka mig.
Jag kommer in genom dörren till mitt hus och ropar:
– Hej! Jag är hemma.
– Hej Mia, svarar mamma.
Jag går ut i köket där mamma står och lagar middag.
– Du Mia, jag måste prata med dig om något väldigt viktigt.
Vi går ut i vardagsrummet och sätter oss och pratar.
– Vad vill du prata om?, frågar jag undrande.
– Det är så att i 9 år har du varit…, så hon men tystnade sedan.
– Varit vad då?, ropade jag förskräckt.
– Död…, sa mamma och väntade för att se hur jag reagerade.
– Va?, sa jag ledset.
– Ja, du märkte ingenting och jag fick aldrig chansen att berätta det för dig, sa mamma sorgset, med en ledsen röst.
– Så jag har alltså varit död i 9 år! Utan att jag visste om det! Nu vet jag vad jag ångrar mest av allt – att jag i 9 år har gått i skolan helt i onödan!

Av Elin Fehrman

Samtal i ödehuset

Jag undrade varför en telefon ringde från det gamla huset, så vitt jag vet har där aldrig funnit någon telefon när jag var liten och lekt i ödehuset. Just nu förargades jag över att min mamma gett mig sådan nyfikenhet trotts att jag bara är femton år. På skakande ben närmade jag mig dörren och först när jag tog tag i handtaget till den gamla rossliga dörren insåg jag att mina händer skakade av skräck över vem som var i andra änden av luren. Skulle jag verkligen våga svara? Mitt på bordet stod en svart gammaldags telefon med snurrad sladd. Jag hade aldrig sett den förut men nu ringde den oroväckande högt och otrevligt. Jag tog tag i telefonluren och svarade med tunn röst.

”Hallå?”

”Jag ser dig!” sa en hes kvinnoröst som verkade tillhöra någon väldigt gammal i lika svag ton som jag. Som en elak viskning rakt in i mitt öra kom hennes tysta, med ack så skrämmande ord

 

Jag lät telefonen falla till marken med en duns men i samma sekund tog en knotig iskall hand ett krampaktigt tag om min axel. Jag blev förstelnad av skräck när jag vände mig om och såg en mycket gammal dam med grått hår i en likadan fläta som min, hon hade en likadan klänning som min, hon var mycket mager så den satt löst på hennes kropp och hennes svarta skor var identiskt lika mina till och med slitningen på högra stortån var där. Hon såg bekant ut men samtidigt ondskefull.

 

Kvinnan drog fram en blå stol som hon ställde framför mig och nickade mot stolen som ett tecken på att jag skulle sätta mig på den. Jag gjorde detta fast jag inte trodde att jag skulle kunna röra på mig. Kvinnan tog en svart stol och satte sig mittemot mig. Hon sa att hon var mitt framtida jag och när jag inte trodde henne visade hon födelsemärket i vänster örat. Jag kunde inget annat än tro henne för födelsemärket såg precis ut som mitt eget. Hon pekade på ärr och märken jag skulle få under mitt framtida liv. Hon tog god tid på sig men hon pratade med så lugn röst att jag kände hur jag slappnade av och drogs med i berättelserna. Hon berättade om min framtida underbara man och mina fantastiska barn. Hon varnade för saker jag skulle låta bli och berättade vad jag skulle göra istället. Hon blottade hela min framtid för mig i sin egen långsamma takt men min framtid såg ljus ut. Jag märkte inte vad som hände, hennes märken och ärr försvann i takt med att berättelserna fortsatte, jag märkte inte att dag blev natt och natt blev dag, jag märkte inte den sugande hungern i min mage och hur smal jag blivit. Det var först när damen kom till min framtida dödsdag och fina begravning som jag kollade upp och i fönstret såg jag att jag såg precis ut som damen mitt emot mig. Jag drog handen över ansiktet och mycket riktigt jag såg inte bara ut som henne, jag var henne. Damen tynade sakta bort och tårar rann ner för mina kinder. Jag fick aldrig uppleva mitt fantastiska liv, inte ens min fina begravning utan jag skulle tyna bort i ett hus mitt ute i skogen. Det fantastiska liv jag hade framför mig var mitt förflutna nu, jag fick aldrig något av det damen berättade om, men jag fick en berättelse om ett underbart liv.

 

Jag föll ihop på golvet och kände att jag snart skulle gå samma öde till mötes som den gamla damen. Jag tänkte tillbaka på berättelserna som mitt framtida jag berättat och framför allt tänkte jag på det stora ärret på hennes vänstra överarm, hon sa att det var från när hon klättrat i berg med sin man. Jag skulle aldrig kunna klättra i berg för jag är höjdrädd, hade kvinnan ljugit för mig eller var hon bara senil och kom inte ihåg hur det verkligen gått till när jag fått ärret. När jag frågat om ärret under ögat hade hon inte velat svara utan sagt att jag fått räkna ut det själv. Hennes ögon de var olyckliga trots allt fantastiskt hon berättat.  Då insåg jag att den gamla damen inte tagit mitt fantastiska liv ifrån mig utan räddat mig från ett hemskt liv för alla märken och ärr såg inte ut att komma från ett äventyrligt liv som hon sa utan från år av misshandel och olycka. Jag hade aldrig ett lyckligt liv men jag dog trotts det med ett leende på läpparna tack vare att hon gav mig en sådan underbar beskrivningen av det liv jag kunde fått.

Ann Olsen

En Novell

Hej!
Jag har skrivit en novell och jag vill gärna veta vad ni tycker om den. Så kommentera och ge kritik.
All kritik är välkommen så länge ni kan ge ett exempel på varför ni tycker si eller så!

(Har inget med skrivövningen att göra)

—————————————-

Alice Mare
Myran sa att grodan är elak,
Grodan sa att katten är elak,
Katten sa,
Nej,
Kaninen är värst av dem alla.

“Vad ska jag göra?”
“Jag vill inte!”
“Vad har du för val?”
“Kom du ihåg vad kaninen sa?”
“Det är klart att jag gör…”

“Och det var den sista nyckeln”, sa den vita kaninen, mest till sig själv och stoppade ner nyckeln i västens innerficka. Han tog av sig en silvernyckel som han hade runt halsen och höll upp den framför ögonen på mig. “Detta är nyckeln du behöver, Alice. Men du kan inte ta dig här ifrån med bara nyckeln. Du ska välja vem som är mest ond och därefter ska du hugga honom eller henne med nyckeln. Du behöver bara lämna en liten skråma. Men jag skulle sikta mot ögonen om jag var du…”

“Han gav mig inte många val, eller hur!”
“Precis! Och det är därför du måste välja nu!”
“Men jag vet inte!!! Ingen av dem är onda!”
“Tja… Du kan ju alltid försöka att hugga katten…”
“Tja, jag har ju aldrig gillat honom…”
“Kom du ihåg hans första konversation med dig?”
“Ja, den är svår att glömma…”

“Njaaaaow… Hej, Alice! Alice är inte ditt namn? Nej nej. Alice är Alice!” sa katten och försäkrade sig om att huvan var på plats, innan han tittade på mig igen.
“Kom inte närmare!” skrek jag och snubblade baklänges. “Detta är en dröm, bara en dröm!!”
“En dröm? Visst! Om Alice säger att det är en dröm så är det så! För allt som Alice säger och gör är allt som spelar någon roll här”, sa katten och slog ut med armarna i en stor gest. Han gick på sin pälsklädda bakben och jag kunde se hans svans svänga fram och tillbaka under kappan. “Aja, jag är mer upptagen än jag ser ur. Smell ya’ later! Om du överlever kaninen vill säga…”

“Usch! Han var obehaglig!”
“Nja, han var inte så illa… Jag tycker att kaninen är värre…”
“Varför? Han hade i alla fall byxor på sig.”
“Jamen, halva hans vänstra öra var ju avbitet!”
“Ja! Av katten!”
“I alla fall, vem ska du välja?”
“Jag vet inte!”
Jag slog händerna om huvudet och föll ner på knä på det kalla stengolvet. Jag satt där en stund och lät tårarna falla. Jag öppnade ögonen när jag hörde ljudet av något hårt som föll till marken och såg att mina tårar frös till droppformade isbitar så fort de lämnade mina kinder. Jag lät mina armar falla till sidorna och såg mig omkring. På golvet runt mig låg det gamla sönderslitna böcker. Tapeterna på väggarna höll på att lossna på flera ställen och golvet var fullt av sprickor. I mitten av rummet stod det en trasig fontän, vars vatten hade frusit till en vacker isskulptur.
Jag upptäcker att jag hade tappat min hjärtformade bronsnyckel på golvet, bara några centimeter från en av de stora sprickorna, och jag känner hur jag stelnar till. Sedan kastar jag mig fram och griper tag om den. Jag trycker den mot bröstet och försöker att lugna ner mig.
“Tänk om den hade fallit ner i sprickan? Hade jag kunnat komma tillbaka till min värld då? Jag får aldrig tappa den ur sikte. Jag måste alltid veta var den finns, annars… Annars så kanske jag aldrig kan ta mig tillbaka…”, tänkte jag och andades djupt tills jag kunde tänka helt klart.
“Men jag måste välja… Men vem?”
“Hm… Vem av dem gillar du minst?”
“Jag gillar inte någon av dem direkt…”
“Jo, men vem gillar du minst?”
“…”
“Nå?”
“Sacha var ju inte precis ond, men jag gillar inte sagan som hennes liv liknar…”
“Vilken saga sa du att hennes liv liknade?”
“Snövit…”

Efter en liten stunds promenad så stannade vi vid ett stort dött träd. Men trots att trädet var dött så hängde det ett stort mörkrött äpple på en gren.
“Är du verkligen säker på det här?” frågade jag och såg ner på den lilla flickan som fortfarande höll min hand. Hennes blick var fixerat på äpplet.
“Ja, alla har dött på grund av mig… På grund av min förbannelse…”, sa hon, släppte min hand och sträckte sig efter äpplet som var långt utom räckhåll för henne. “Jag tänker göra som katten sa. Jag tänker ta slut på mitt och mina käras lidande…”
“Om du är så säker så…” sa jag och plockade äpplet åt henne. Jag räckte det till henne och hon tog det i sina små händer.

“Yipe!!”
Vid det högljudda utropet så kom jag lite väl hastigt på fötter. Jag snubblade över mina egna fötter och dråsade in i fontänen, vars frusna vattnet krasade sönder. Som tur var så var det bara sen frusna isskulpturen som gick sönder. Vattnet i fontänen var fortfarande bottenfruset.
“Oups! Skrrrrrämde jag dig?”
Jag behövde inte vända mig om för att veta vem det var.
“Din förbannade katt!” röt jag och började att ta mig ur fontänen. När jag väl kommit på fötter så stålsatte jag mig för det värsta. Jag strök en lång mörkröd hårslinga ur ansiktet och mötte kattens blick. “Vad vill du?”
“Vad jag vill? Åh, Alice! Jag vill bara det som jag alltid har velat… Hjälpa dig!” sa han och gav henne ett brett leende. Hans leende blev ännu bredare när han såg min misstrogna blick. “Men Alice! Jag har ett förslag till dig som jag är säker på att du kommer att gilla! Jag märker ju att du inte vill döda någon av dem. Så lyssna på mig nu. Jag sak ge dig två möjliga vägar att gå. Den ena är att du ger nyckeln till någon av dem och låter dem hugga dig. Då kommer en dörr att öppnas och de kommer ut här ifrån. Men nackdelen med det är att du kommer att stanna här för alltid. Den andra är att du gör ett kontrakt med en demon, i detta fallet mig. Jag kan, med din hjälp, öppna en dörr så att du och alla dina små vänner kommer ut här ifrån.”
“Lyssna inte på honom! Han ljuger!”
“…”
“Nej, du tänker väll inte?…”
“Nå hur blir det?” frågade han och såg jaktlystet på mig.
“Jag går med på ett kontrakt med dig. Om! Om du lovar att ta mig och de andra människorna tillbaka till verkligheten!” sa jag och sträckte fram handen.
Katten kastade sig mot mig och grep tag i min hand med båda sina kloförsädda tassar.
“Deal!” sa han och såg på henne med en upphetsad grimag. I hand hastiga språn hade hans huva fallit av och synen var skrämmande. Hans högra ögonhåla var tom och hela ansiktet var fullt av ärr, som att hans ansikte hade blivit helt sönderrivet och blivit ihopsytt igen. Det var även det sista jag såg innan allt blev svart.

“Åh… Det är alltid lika jobbigt att välja sig vid nya saker…” sa hon högt och gäspade nöjt där hon gick. “Nu är det i alla fall dags att visa upp min trofé för den dör kaninen. Men först…”
Hon stannade och tog upp den hjärtformade bronsnyckeln som hon hade lagt i en shortsens fickor. “Vad ska jag göra med denhär? Hm… Jag lägger den någonstans omkring… här…”
Hon lade ner nyckeln bland skärvorna av en trasig vas. Där efter bortsatte hon att följa korridoren som skulle leda till platsen där kaninen stod.
“Men vad ska jag göra med de andra människorna? Hm… Jag kan ju alltid äta upp dem framför honom och ta de delar jag vill ha. Han kommer att känna sig så… så… så värdelös! Men jag kan inte äta den vuxna… Jag kan leka med honom istället… Han kommer nog att bli en trevlig leksak… Undra hur högt han kan skrika månntro… Det ska jag ta reda på!” fortsatte hon och stök undan en lång mörkröd hårsling ur ansiktet, som formades sig till ett elakt grin. “Och du kommer att sitta på första parkett!”
“Nej… Snälla… Låt mig… Slippa…”

Slut: Cheshire katt

Av: Julia Andersson, 2014-02-21